30 april, 2012

Glada vappen till er!

Här på den svenska översättningsenheten för Europaparlamentet finns det väldigt många finlandssvenskar. Runt en tredjedel av personalstyrkan kommer från svensktalande delar av Finland. Sett till hur många som pratar svenska i Finland respektive Sverige är det ganska oproportionerligt! Men det är kul att få höra de vackra finlandssvenska dialekterna dagligen, och det är förstås spännande att uppleva lite finsk kultur. Ibland finns det finskt bröd i fikarummet (fast finlandssvenskar går inte på fika, de går på kaffe) och så får man höra intressanta språkliga skillnader.

Nu inför valborg hälsade enhetens sekretariat "glada vappen!" till oss alla på intranätet. En väldigt finlandssvensk hälsning som jag faktiskt aldrig hört tidigare, men jag förstod ju att det betydde glad valborg. Det kommer, kanske inte så förvånande, från finskans vappu - men varför står det i bestämd form? Rent logiskt borde det väl heta "glad vapp!" eller något liknande? Givetvis har Mikael Reuter redan rett ut det här i detalj, så jag lämnar över ordet till honom och hoppas att alla får en riktigt trevlig valborgsmässoafton!

25 april, 2012

Shobresvenska – omystiska dialekter nr 6


Egentligen är shobresvenska, som mer fackmannamässigt brukar kallas multietniskt ungdomsspråk, ingen dialekt utan en sociolekt. Skillnaden mellan en dialekt och en sociolekt är att dialekten talas inom ett bestämt geografiskt område, medan sociolekten talas av en grupp som till exempel har sitt yrke, sin samhällsklass eller sin kulturella bakgrund gemensamt.

Men det är svårt att dra skarpa gränser. Och det finns, tycker jag, anledning att misstänka att vissa drag eller ord från shobresvenska kommer att fångas upp i dialekter som talas i de geografiska områden där den förekommer. Vi har sett exempel på liknande utveckling tidigare. Ekensnacket har ju till exempel bidragit till stockholmskan.

När Svenska akademiens ordlista utökades med de shobresvenska orden guss (= tjej) och keff (= dålig), var det ett tecken på att shobresvenska till och med håller på att sprida sig till standardsvenskan.

Vad kännetecknar då shobresvenskan? Om vi ser till grammatiska skillnader från standardsvenskan så använder i shobresvenskan rak ordföljd i efter inledande bisatser. De ord som är unika för shobresvenskan är ofta hämtade från andra språk som exempelvis arabiska och turkiska, men det förekommer också ord som hämtats från gammal svensk slang, till exempel essa i betydelsen ljuga.

Om du vill lära dig fler shobresvenska ord, så har Rilpedia en ordlista.

24 april, 2012

Etymologisk diagnos av symtom


I veckan fick vi mejl från en av våra läsare på Pratbubblor. Hon hade varit inne på Vårdguiden och blivit förvånad och kanske också lite irriterad över att de genomgående skriver symtom i sina artiklar. Stavas det inte symptom? menade hon. Men efter att ha konstaterat att både symtom och symptom står i Svenska Akademiens ordlista undrade hon när och varför denna ordform kom till.

Om jag börjar med frågan när den kortare formen uppstod, är jag  själv förvånad över att den var så gammal. Symptom kommer från grekiskan och ordet har alltså antikt ursprung. Men redan på 1800-talet uppstod den mer uttalsenliga formen symtom och båda formerna har funnits parallellt sedan dess. I ett par hundra år, alltså!

Svaret på frågan varför förvånar dock inte så mycket. Inom språkvetenskapliga kretsar brukar man prata om språkekonomi. Det handlar inte om språkets betydelse för ekonomin eller liknande utan är en etikett på företeelsen att vi alla hela tiden eftersträvar att åstadkomma så korta ord som möjligt för att hushålla med den tid och de resurser vi språkbrukare lägger ner på att kommunicera. Det är därför alla vanliga ord och alla formord är korta. Och symtom är alltså mera praktiskt och ekonomiskt än symptom som kostar mer energi att både uttala och skriva. Andra exempel på språkekonomi är besikta istället för besiktiga och bolån istället för bostadslån. Fast de har förstås inte funnits sedan 1800-talet.

23 april, 2012

Matsäck blir matpåse

Mikael Mölstad från White Guide skriver om mat och vin i SvD. De senaste veckorna har jag följt krönikan med extra stort intresse. De har nämligen kombinerat två av mina stora intressen - språk och rester.

Jag har två år i rad nu gett mig själv som nyårslöfte att inte slänga mat. Att det blivit två år i rad beror på att det har varit ett svårt löfte att hålla och fram emot september - oktober började jag slacka ordentligt. Men än så länge är jag ganska duktig med 2012 år nyårslöfte. Det innebär att ständigt hålla koll på kylskåpets innehåll och se till att torka, frysa eller tillaga sådant som håller på att bli för gammalt. Och det innebär att ta med sig portionen hem från krogen. Precis det här har Mölstad resonerat om i sina krönikor och det intressanta har varit att se hur hjälpsamma läsarna har varit när det gäller att hjälpa till att hitta ett bra ord för engelskans doggybag. Han har fått alla möjliga och omöjliga förslag: mealjöpåse, sMArT kliMATpåse, gårmepåse, rest of the best etc.

Det är roligt att få människans språkliga kreativitet bekräftad, den som är grunden för språklig utveckling. Nya företeelser kräver nya ord och vi människor skapar för att kunna kommunicera och därmed utveckla världen. Nu ska det bli intressant att se om doggy bag blir så allmänt och nytt att det skapas ett nytt ord för det, eller om vi kommer att hålla tillgodo med det engelska ordet som vi importerade redan på 60-talet. För även om Språkförsvaret säkert morrar lite känns doggybag numera väldigt etablerat och svenskt.

21 april, 2012

Lankigt i Hässelby

I helgen samlades ett 40-tal bedömare till Kammarkollegiets translatorsprov på Hesselby slott för att diskutera provet och bedömningskriterierna. Vi kom fram till en massa intressanta saker som jag gärna berättar mer om senare. Men just nu vill jag lyfta fram ett nytt ord som jag lärde mig: lankig. När jag hörde det tänkte jag direkt att  det måste vara dialektalt - men icke sa nicke. Det står faktiskt till och med i SAOL. Använder Pratbubblors läsare ordet lankig, undrar jag?

18 april, 2012

Vad pratar man för språk i Luxemburg?

Jag bor just nu i Luxemburg, ett pyttelitet land med Frankrike i sydväst, Belgien i nordväst och Tyskland i öst. Givetvis undrade jag över språksituationen innan jag kom hit. Pratar de franska eller tyska? Eller, jaha, de har visst ett eget språk också, är det då luxemburgskan (släkt med tyska) som är störst? Vilket språk ska man använda? Vilket språk använder de mest?

På plats i detta trippelspråkiga land kan jag nu konstatera att det är franskan som är störst, åtminstone i huvudstaden. De flesta informationstexterna, reklamplanscherna, restaurangmenyerna och vägskyltarna är på franska. Men jag kan också konstatera att språken blandas lite hipp som happ. På bussarna står visserligen informationstexterna huvudsakligen på franska (vissa skyltar kompletteras med tyska motsvarigheter), men när någon trycker på stoppknappen lyser den luxemburgska skylten De Bus hält upp. Vissa matförpackningar är på tyska, andra på franska, ytterligare andra med båda två eller alla tre språken. Och på ett museum jag besökte stod all text i anslutning till utställningarna på franska - utom vid en tillfällig utställning där de stod på tyska med en kursiverad fransk översättning. Kort sagt kan man aldrig riktigt veta vilket språk man kommer att stöta på, men antagligen är det franska.

Men här i EU-kvarteret, där jag jobbar, är det förstås en helt annan situation. Här kan man höra alla 23 officiella EU-språk!

11 april, 2012

Hälsingemål - omystiska dialekter del 5

När jag var liten talade jag hälsingemål på somrarna. I Baggbo utanför Ljusdal var det ju så lätt att lägga sig till med dialekten när man var liten. Efter bara några dagar lät jag som en son i gården. Jag gick förstås till fexet, inte till ladugården, när jag ville titta på kraka (korna) och deras nyfödda kalvar. När någon ville ha en kram av lillgrabben, så ropade man:
- Kom å sitt här la me mäg, du Mats, så ska du få en kläm! Och att man åkte till täkten och inte till åkern eller ängen för att hässja hö, det var ju självklart. Var man rufsig i håret fick man höra att man var flurig. Och hade man gjort stolon (schtolón), ja, då hade man gjort bort sig.

Var det tråkigt någon dag (men det var det ju så sällan i Baggbo), så kunde man bli less. Va säg du' fla? (med hårt g), frågade Erske godmodigt när jag talade otydligt eller någon gång föll tillbaka i stockholmskan.

Sluta å jålla er nö!, kunde Brita ibland säga till oss barn. Jag blev nog aldrig riktigt klar över vad jålla betydde, men andemeningen stod ju klar. Mä nu läll!, sa hon andra gånger. Det lät varmt och kärleksfullt, och betydde väl ungefär Men nu, du! Min syster fick ibland höra att hon var spreg, alltså söt. Lissl Karin, ho ä då spreg, ho! (Lissl uttalas lischl och betyder lilla.)

Avslutningsvis:
- Hur länge ska man röra i grytan sedan elden börjat falna, undrade den fåkunnige stockholmaren som absolut ville göra eget messmör i öppna spisen i gården han hyrt över sommaren.
- Till det blir svarst, svarade mor Anna i Baggbo vänligt men bestämt. (Uttalas svascht.)
Och stockholmaren han rörde och rörde. Inte blev messmöret svart inte. Han rörde och rörde i timmar, och hade inte en annan barmhärtig granne kommit in och förklarat att svarst inte betyder svart utan svalt, så hade han väl suttit där och rört ännu.

Men när jag kollar denna historia med min 85-åriga mor som växt upp i den lilla byn Sjöbo strax utanför Ljusdal, så säger hon skeptiskt:
- Nej, svascht betyder svart. Svalscht kanske tant Anna sa?
Men sedan tar hon en eftertänksam klunk av kaffet och tillägger som för att trösta mig:
- Nåväl, gubben hörde väl lite illa.

05 april, 2012

Över-maca inte

I gårdagens Computer Sweden blev jag uppmärksam på ett ord i deras ordlista: Over-Mac eller över-maca, som det blir på svenska. Ett kul bildligt ord som innebär att man förenklar något så mycket att det till slut blir mindre användbart.

Jag kommer att tänka på många så kallade lättlästa texter, t.ex. den här, som är så förenklade att informationen inte går att använda till något. Det blir bara värdelösa ord kvar.

04 april, 2012

Göteborgskan och lite skaraborgska – omystiska dialektmysterier nr 4

Eftersom jag är född och uppvuxen i Göteborg är det en självklarhet för mig att skriva om göteborgskan i vår bloggserie om dialekter. Men sanningen att säga så är det inte så enkelt egentligen. Finns det så många dialektala ord i göteborgskan, eller? Förutom bamba, mack, tetig, (trafik) mot, putta och änna förstås. Jag misstänker till och med att ett ord som kröser (lingon) är lånat från skaraborgskan, en dialekt som jag har med mig från barnsben eftersom halva tjocka släkten pratar den. Som barn passade jag mig noga för att använda skaraborgska dialektord med risk för att bli utskrattad. Jag skulle aldrig ha bett att få bli serverad kröser till strömmingen i bamba!

Eller har jag glömt dialektala ord och uttryck? Jag flyttade ju från Göteborg för en herrans massa år sedan. Ett ord som jag totalt hade glömt bort och inte hört någon säga på evigheter, är macklig och det använde min bror när jag sist var hemma i Göteborg. Han hade varit på en klassträff där det framkom att kamraten som hade legat sämst till i alla lägen var den som hade lyckats bäst av dem alla. ”Va’ macklig han kan känna sig!” sa min bror, det vill säga att kamraten i fråga kunde känna sig nöjd eller belåten med sig själv.

Ett typiskt drag från Göteborg är engelska förnamn på framför allt pojkar. Min bror heter förstås Roger och bland kusinerna hittar jag Morgan, Conny, Jerry, Bert och Benny. Att heta Morgan och vara en sann norrlänning är för mig helt otänkbart! För övrigt är väl göteborgskan mest en fråga om uttal och tonfall. Vokalerna är breda, i blir ofta e och y blir ö som i Feskekörka och så det famösa ô-et i gôr och i knô föstås.

Skaraborgskan är frodigare. Tänk bara på de här två orden för att säga att kvävas. Jag kom att tänka på en av Västgöta-Bengtssons härliga historier från Skaraborg:

På tåget mellan Gårda och Mariestad satt en dam från Stockholm (ska man åka tåg i Bengtssons historier så ska man åka mellan Gårda och Mariestad). Med sig hade hon en papegoja i en kartong. Konduktören kom förbi och frågade: ”Kôvnar inte kråka i lôda?” Damen såg helt frågande ut. Konduktören förstod att han måste förklara sig ytterligare och sa:
”Jo, ja’ undrar som så om kråka inte tjôver säk?”