27 oktober, 2014

Språkpolis, språkanarkist eller mittemellan

Jag tror att jag återkommer till det här då och då, men vi språkkonsulter är väldigt sällan språkpoliser privat. Vi stör oss inte på särskrivningar, struntar i felstavningar och tittar nyfiket på nya språkliga fenomen (ungefär så här). Om särskrivningspolisen Gymnasieingrid bara hade vetat hur tolerant hon skulle bli efter ett par år på universitetet hade hon säkert blivit rasande. Numera lägger jag knappt märke till en särskrivning om den inte orsakar något missförstånd i texten - ja, privat då förstås.

Men där ute i världen finns det väldigt många människor som inte är språkkonsulter, och många av dem är språkpoliser. Tack vare internet kan de diskutera sjuka sköterskor och förvirrande felsyftningar i en massa olika Facebookgrupper. Och tack vare internet produceras det förstås också fler texter för språkpoliser att leta språkfel i.

Emmy Rasper, programledare för Språket i P1, menar att motsatsen till en språkpolis är en språkanarkist i en artikel på svt.se. Riktigt så språkliberal är jag inte att jag skulle vilja kalla mig anarkist! Språkregler har ju faktiskt en praktisk funktion och visst använder jag dem privat och på nätet. Så jag håller mig nog till att kalla mig språkliberal.

Hur är det med dig? Är du språkpolis, språkanarkist eller mittemellan?

3 kommentarer:

  1. Språkpolis - i hemlighet. Brukar inte konfrontera folk, bara reta mig på fel de gör.

    SvaraRadera
  2. Det som jag allra mest irriterar mig på är ordet språkpolis. Varför inte använda ordet språkkramare istället? Men, det är klart, att ha på sig jeansen bak och fram kanske inte är så dumt ändå. Jag lova att testa. Glad påsk!

    SvaraRadera
  3. Vad sågs om språksocialism? För ett rimligt reglerat skriftspråk som utvecklas i takt med språkbruket.

    SvaraRadera